Huskatten Herman Olsson berättar sin levnadshistoria:
"SÅ GICK DET TILL NÄR JAG BLEV SAMBO MED EN ORIENTAL!"
Text och foto: © KATARINA OLSSON
Nu ska ni få höra en berättelse som är alldeles sann. Den handlar om hur det gick till när jag; huskatten Herman Olsson, fick en kompis i orientalen Guido från Ullared. Men först ska jag berätta lite om mig själv.
När jag var åtta veckor gammal blev jag plötsligt studentpresent (!) åt en ung man utanför Göteborg. Hemma hos honom bodde det redan två norska skogkatter. "Här kan du inte bo", fräste de. Jag fick sova på toaletten. Det var en hemsk tid. Till slut begrep ändå människorna i huset att det inte skulle fungera. Jag förstod inte alltid vad de talade om. Men jag uppfattade ord som "avlivning" och "fånga råttor". Någon lyfte en telefonlur. Sen sa de att jag skulle få flytta till en stad som hette Lund. "Inget kan vara värre än livet med de norska skogskatterna", tänkte jag och hoppade in i bilen.
Fick reservmamma
I Lund fick jag en människa som är min reservmamma. Än idag låtsas jag att hennes hår är min kattmor. Efter en tid flyttade vi till ett radhuskollektiv i utkanten av stan. Det var lattjo. Alltid mycket människor omkring oss, och så alla dessa katter! Jag fick många vänner. Här fanns den lurviga perser Viktor, den pyttelilla kattfröken Ronja och många andra. Bäst tyckte jag om den svart-vita kattflickan Gosan. Vi brukade springa tafatt i trappan hemma hos mig. Ibland låg vi bara bredvid varandra och tänkte.
Så kom det sig att husse, matte och jag skulle flytta till Jönköping. Färden gick genom granskog, mil efter mil. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Men det gjorde vi till slut. Mitt inne i stan i ett högt hus vid en stor sjö skulle vi bo. Det fanns en sak som var bra med mitt nya hem: Balkongen. Husse satte upp ett nät, så att jag inte skulle falla ner i gatan. Här fanns mycket att titta på: bilar, bussar, människor med hundar. Men inte en katt så långt ögat kunde skåda.
Saknade skåningarna
Jag saknade mina kattkompisar i Skåne alldeles förskräckligt. Jag tänkte att om jag bara kom ut, skulle jag säkert hitta någon att leka med. Men husse och matte, som annars är rätt OK, var helt plötsligt mycket stränga. De sa att jag kunde bli överkörd där ute. Struntprat, tänkte jag. Kommer det en bil springer jag som blixten, de vet de ju. Men icke.
Jag såg ingen annan råd än att slå en drill i det nya hemmet. För att protestera mot orättvisorna, liksom. Den gamla skinnsoffan fick offras. I den sover vi ju i alla fall inte, tänkte jag. Vad husse och matte sa? Ja, det ska vi nog inte gå in på här. Men glada blev de inte, så mycket kan jag säga. I samma veva blev jag sjuk. Jag fick börja med dietkost. Kunde det bli värre. Jag jamade ihärdigt och kissade om vartannat mest hela tiden vill jag minnas. På sjukhuset sa de att jag var deprimerad. Konstigt!
Oviss var huskatten Herman Olssons framtid en gång i tiden. Idag är han sambo med orientalen Guido från Ullared, har ställts ut, vunnit pris, flyttat till ett hus och blivit barnvakt!
Främling i bur
En dag sa matte att hon och husse skulle fara till ett katteri utanför Ullared för att titta på en katt. Åk ni bara, jag får ändå aldrig tillbaka min Gosan, tänkte jag.
När de kom hem på kvällen såg jag att det satt någon i min resebur. Ett par gröna ögon stirrade förskräckt på mig mellan spjälorna. Katten i buren var helt svart. Hans nos var långsmal, jag hade aldrig sett något liknande. För säkerhets skull fräste jag lite åt honom. För att visa vem det var som bestämde, menar jag. Nu följde en omvälvande tid. Den nya katten, som hette Guido, var en högljudd typ. Jag gjorde mitt bästa för att sätta honom på plats. Fast innerst inne tyckte jag om honom. Det var skönt att slippa vara ensam på dagarna när husse och matte var borta.
Snart kompis
Nu känns det som allt det där är för mycket länge sen. Jag har nästan glömt hur det var innan Guido kom hit. Men en sak är då säker, jag skulle inte vilja vara utan honom. För bättre kompis får man leta efter. Faktiskt har han lärt mig mycket. Han är till exempel fenomenal på att öppna dörrar. Som den farfar han är vaktar han mig, så att jag inte hittar på för mycket bus. En gång råkade jag bli inlåst i en garderob. Då gastade han ända tills matte öppnade dörren.
Jagade snöflingor
Ibland är han förstås lite väl överbeskyddande. Jag tycker som sagt om att sitta ute på balkongen. Vinter som vår. Något som Guido inte tycker passar sig. Han är väl rädd att jag ska bli kall om nosen.
En dag i vintras var det storm här i Jönköping. Gissa om jag jagade snöflingor på balkongen! Men säg det roliga som varar? Guido jamade i högan sky så matte hämtade in mig. Guido är som sagt ingen vän av vinter och kyla. Hans favoritplats är en stol som står invid ett element. På den ligger han ofta och sover middag. Jag också. Men inte för att jag fryser, precis, utan för att det är mysigt.
Matte säger att det finns människor som inte tror att vuxna katter kan bli vänner. Vilket struntprat! Det beror ju helt och hållet på oss själva!
